Brasilien 2010-2011

Igår när jag skulle till shoppingcentret så när jag gick lite snabbt så mitt i allt så ser jag INTE att det är en liten "guppa" i asfalten på övergångsstället. Jag hade ju inte räknat med att det ska komma en 10cm hög mur mitt i allt så BANG så smäller jag i stortån och långfingertån i "muren".

Nageln sprack och det började blöda lite, men jag tänkte inte mer på det. Det gjorde ju inte så farligt ont. När vi kom till shoppingen hade det börjat göra riktigt ont i tån när jag steg på den så där tog vi en rullstol åt mig bara för rolighetens skull.

När vi skulle åka därifrån tog det riktigt ont i tån och jag kunde bara gå långsamt men det gjorde ont ändå. Vi tog bussen hem och när Natalia och jag steg av så väntade hennes pappa på henne utanför där jag bor. Eftersom han är doktor så kom ju han naturligtvis och tittade, han trodde det kunde vara en fraktur. Han sa jag skulle lägga på lite is och ta en värktablett när jag kommer hem.

När jag kom upp så gick jag och tog fram lite is och så började jag tänka. "Hmm... nog skulle det ju vara bra om man skulle få isen krossad" tänkte jag, men det fanns ett litet problem. Jag kunde ju inte börja stå och banka isbitarna på bänken för Ana och Sylvio sov ju (trodde jag), så smart som jag är så biter jag sönder isbitarna och lägger dom i en plastpåse och när jag är färdig så vänder jag mig om och där står Sylvio. Pinsamt? Han trodde säkert jag hade fått en traktor i huvudet eller något för vem står mitt i natten och tuggar isbitar?

Röd som en tomat antar jag att jag försökte förklara vad som hade hänt, men det lät säkert bara som en bortförklaring för att jag egentligen är nattisätaren.

Efter en stund så förstod han ju vad som hade hänt och han trodde också att det kunde vara en fraktur. Jag får en värktablett och ispåsen med mig och går och sova. Han undrade också varför jag skulle krossa isbitarna, att det inte var nödvändigt, men jag tycker det skulle vara lämpligare med mindre bitar än stora bitar... Kanske har jag fel?

Så idag väckte han inte mig så jag gick inte till skolan, utan på eftermiddagen åkte vi till sjukhuset och röntgade foten, och det visade sig vara en liten spricka. Läkaren bara konstaterade det och sen tejpade han den lite och så fick jag gå. Förstås så var jag ju tvungen att betala. R$205 för något jag hade kunnat gjort nästan helt gratis.

Så nu har jag det provat!